Karlshems Gårds
Ponnyridläger & djurläger

När jag var nybörjare

Jag började rida när jag var nio år. Efter mycket tjatande och ännu mera tjatande och ännu mera tjatande fick jag äntligen köpa ”ridbiljetter” för att min pappa som pluggade till läkare behövde få arbetsro. Ridskolan låg i Djursholm, där den fortfarande finns, fast den är mycket större nu. Den ägdes av en fanjunkare som kallades ”farbror Johansson” eller rätt och slätt fanjunkaren. Han var gammal militär,  men en barnvänlig sådan. Farbror Johansson hade hjälp av sin fru, ”fru Johansson” och en tant som hette ”tant Uggla”.

När man skulle välja hästar stod man och trängdes vid en lucka tillsammans med en massa argsinta förstaskötare som inte ville att man skulle välja ”deras häst”. Jag brukade försöka få Fudge som var en snäll och trög ponny som man kunde känna sig någorlunda trygg på. Ridskolehästarna var inte alls lika snälla på den tiden som de är nu. Vi hade flera fullblod med på lektionerna och kom det upp någon på läktaren medan man red var det inte alls ovanligt att de satte fart tvärs över ridhuset vilket var detsamma som garanterad markkänning för oss nybörjare. Till min stora sorg var jag en äkta fegis hela första terminen och jag trodde aldrig att jag skulle våga galoppera. Men tack vare något som kallades ”ledargaloppen” och en gammal snäll lektionshäst som hette Hoppsan så löste det sig. Om man ledde en häst en hel nybörjarlektion så fick man sitta upp och galoppera de sista fem minuterna av lektionen. Fanjunkaren brukade säga att ”alla som vill och kan och får för mamma” kan få prova att galoppera och det avgjorde saken. Jag galopperade Hoppsan så ofta jag kunde och sedan galopperade jag varenda häst på hela ridskolan efter ett tag. Till en början på långa dinglande tyglar med ett stadigt tag i sadeln och ett förtjust flin på läpparna!

Ledarridningen gav en bra kondition också. Varje dag sprang man runt i ridhuset och ledde hästar, fanjunkaren sprang han också ( t.o.m. i galopp ledde han själv de busigaste hästarna) och han fortsatte att springa ända till pensionen. Red gjorde han tills han var långt över 80 ! Själv tyckte jag att det var jobbigare att hålla upp armen än att springa. De flesta hästarna på ridskolan var stora hästar och själv var man ju inte så stor.

Nästa stora händelse i mitt hästliv var då ”den stora kärleken kom till stallet”. Hon hette Zandra och var en ackordshäst från K:1 utlånad till ridskolan som lektionshäst. Zandra var nio år gammal när hon kom, hon var duktig på att hoppa men hade humör i stallet. Tyvärr var hon ofta halt och då stod hon ensam i en utebox utanför ridhuset och deppade. Så småningom, den hösten då jag skulle fylla 14 år blev hon min på riktigt, men hur det gick till kan jag berätta en annan gång…

Zandra fick ett föl som hette Zcrocc och köptes av, Anna, en gammal kompis till mig och nu kan historien om Karlshems ridläger börja.

Våra första läger

När Anna och jag var i tjugoårsåldern och hade gått ut gymnasiet tyckte vi att det var dags att sätta igång ett litet hästprojekt. Vi hade varit på en massa roliga körkurser med Zcrocc och Zandras efterföljare ”Mulen” och var väldigt körinspirerade. Av en kamrat fick jag köpa en liten fin shetlandsponny som hette Trixie och var mycket körsäker både med vagn och släde ( och med spark och rullskridskor och allt annat med för den delen).

Sedan köpte vi två russ också, halvbröder, Målle och Demon.

Första sommaren körde vi turister och barn utanför Skansen och på Djurgården. Det var arbetsamt, men roligt. Fast vi upptäckte snart att affärerna gick lysande när solen sken, men uruselt när det regnade och eftersom ponnyer behöver mat även när det regnar så tyckte vi att vi behövde lite mer stadig inkomst. Då började vi ordna körkurser för barn och hajker (med mottot ”det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder”). En hel sommar hajkade vi runt i Roslagen med tre ponnyvagnar, en hund, massa vilda barn, tält, grillkol och sovsäckar! Vi slog upp våra tält varsomhelst, grillade och levde vildmarksliv och om det regnade för mycket brukade någon snäll bonde låta oss sova på höskullen. Nu efteråt tycker jag att det är konstigt att några föräldrar över huvud taget vågade släppa iväg sina barn med oss, det här var ju före mobiltelefonernas tid och de hade ingen aning om vart vi tog vägen med deras små gullungar. Bara hej och adjö, nu åker vi, vi ses om en vecka och så skramlade vagnarna iväg! Den enda annonsering vi hade var en liten lapp på Konsum och ändå var det fullt på alla hajker och roligt hade vi!

Karlshems Gård startar

Våren därpå dök ett fantastiskt erbjudande upp! Vi fick möjlighet att köpa Karlshems Gård av en bekant. Jag hade haft Zandra och Zcrocc på bete på Karlshem om somrarna och alltid tyckt att det var något speciellt med det här gamla huset som jag bor i nu. Så efter flera olika turer och mycket räknande och kalkylerande kom mamma och jag fram till att vi nog skulle ha råd att köpa Karlshem. Pappa och min lillebror, Bo, fick också följa med förstås.

Sommaren 1985 hade vi det första ridlägret på Karlshem!

I början hade vi bara 12 elever på varje läger. Trixie, Målle och Demon var med liksom Bay Boy alias ”Knubbe” (ni förstår säkert varför) och en hel hög med inlånade ponnyer. Sedan dess har både lägerdeltagarantalet och antalet egna hästar flerdubblats. Nu har vi fyra ridgrupper och ungefär 30 deltagare per läger. Det är ganska lagom tycker jag. Inte för många i varje ridgrupp men tillräckligt många för att det ska gå lätt att hitta en lämplig kompis.